We checked out from St George’s in the afternoon on May 9 and tried to wrap up the preparations for the crossing. It would be our second-longest passage to date – 1820 NM to Horta on the Azores. Crossing eastbound is more challenging than westbound as there are no clear trade wind patterns, a colder climate, and more variable weather conditions with low-pressure systems leaving the US coast at irregular intervals. There are also fewer boats around during the crossing, as we were not part of any ARC armada this time. Hence, we enjoyed the company of Dagmar, La Luna, and a Swedish Hallberg-Rassy Piri Piri as we motored out of the inlet to St George in the gloomy morning of May 10. LinneaX and Greta, who should both be much faster than us, decided to give us a few hours’ head start.
It was a grey morning, and the motion of the sea felt like a bad roller coaster without an end. It was tough to be out on the ocean again, and when the rain started pouring down in the night and most of the next morning, the remaining distance to Horta seemed incomprehensible. The doubts started to set in, and we had to work hard to remind ourselves why we are doing this at all. We have often regarded the long crossings as more of a necessity to get to someplace we want to see rather than opportunities for enjoyment. But we have also learned that seasickness will release its claws eventually, the rain will stop, the ocean will shift color to blue, and there will be many days of great sailing. We just had to endure. So, we did. The first days that seem sooo long morphed to mid-crossing, where the time seems to move much faster. The wind angle opened, and after a few days, the seas turned to straight from astern. The mood came back. The forecast promised two frontal passages associated with low-pressure systems moving east. We kept south of the rhumb line and stayed south of the 35N latitude until we had a good outlook on the low-pressure systems. It proved to be a good strategy, and we were glad that the strong winds up to 40 knots passed well north of us. As our first week at sea was coming to an end, we had enough confidence in the forecast to set course straight to Horta.
We took every opportunity to celebrate onboard. Stein is Norwegian, and May 17 is, of course, nothing to take lightly. There was a parade onboard and when the dust settled, it was time to celebrate halfway with snacks, soda, beer, and akvavit. For the rest of the crossing, we cheered the countdown of each 100 nautical miles, and soon the finish line seemed within reach.
Time went by, Stein read Roald Dahl books to the children, meals were cooked with varying ambition, and when the wind died, we went for a swim. We tried to fish, which yielded exactly nothing. We saw dolphins and whales during the day and enjoyed the brightness of the full moon at night during the early days of the crossing, and night skies full of stars towards the end of the crossing. Throughout the passage, we stayed within VHF range with Dagmar and Greta and sometimes also with La Luna and LinneaX. We did quizzes for the other boats and shared the results in the evenings. We had days of great sailing in all different points of sail, and all our 6 sails were used during the passage.
As we approached the Azores, the high-pressure system that often stays over the islands took its toll on the wind, which eventually died completely. We motored the last 30 hours and could, with a great sense of achievement, drop the anchor in the outer harbor of Horta after lunch on May 23, after 13 days at sea. Once again, we had crossed the Atlantic Ocean!
The rest of the day was spent celebrating in town and at the famous Peter’s Sports Café. Maybe the most iconic sailors’ bar in the world – a place where we now felt that our seats at the table were well deserved.
Now, it’s time to enjoy the Azores, before our last long crossing of this adventure…
Hej på er!
Här kommer nog resans sista “inlägg” från er evige stalker Svante. När jag skriver detta har ni kommit 1/4 genom Kielkanalen.
Jag kan tänka mig att det nu är många och blandade känslor ombord.
I förmiddags trodde jag för ett ögonblick att ni blivit lite galna: trots förståelig hemlängtan såg det nästan ut som att ni tänkte – “vi går upp till Hamburg, vi gör ju nästan 9 knop i medströmmen!” Men så kom till sist BB-giren in mot Brunsbüttel. Skönt att se att ni inte är SÅ galna!
Det har varit så kul att följa er och fantisera lite om hur det är “på riktigt” där ute.
Vilka erfarenheter ni har samlat på er under det gångna året! Jag kan tänka mig att även barnens lärare och alla kompisar har följt er noga och lärt sig mycket.
Och LÄRORIKT även för oss “stalkande” landkrabbor. I morse läste jag t.ex. i Norrköping Tidningar om det ca 2000 år gamla fyrtornet “Hercules” i A Coruña. Hade ingen aning om att romarna byggde fyrtorn på atlantkusten, och så himla högt dessutom! Jag misstänker att ni hann med att kika på tornet när ni var där i höstas?
ÖNSKAR ER EN FIN FÄRD HEM MOT SKÅNE!
Grattis till 1 år på havet!! Ni flyger fram hemåt, och det skall bli kul att vara med och fira er hemkomst!Hur många Nm blev det, och vad blev snitthastigheten? Kramar från gammelmorbror Gunnar
🤗Gratulerar till bedriften! Vilket äventyr!! Välkomna tillbaks till Europa! Kramar från gammelmorbror Gunnar
Tack Gunnar!! Vi har haft en otroligt skön natt på ankar utanför St Marys. Hoppas allt är fint därhemma. Vi hoppas på att lyckas träffa Rebecca med familj på vägen hem. Kramar från oss
När jag skriver detta har jag precis kollat er position i Garmin-kartan; spåret går rakt mot Scilly Islands och det ser ut som att ni strax är framme där! Men kartskalan lurar mig igen – mäter och ser att det är 120M kvar. Puh! Nästan lika långt som vi seglade under hela förra säsongen. Nåväl, ni bör vara framme och få fast mark under fötterna under måndagen.
Åter igen måste jag säga att era berättelser och bilder är fantastiska. Härligt att se barnens kreativitet. Den fina Atlant-kalendern är underbar! Vad fanns bakom luckorna?
Hoppas att denna översegling i nordligare vatten inte har bjudit på alltför besvärande förhållanden och att ni kunde fira lite på nationaldagen, om än inte i klass med det norska firandet.
Hej Svante! Tack för ditt fina meddelande. Hoppas ni har det fint därhemma. Nu har vi så kommit fram och har haft en skön natt på ankar efter lite firande igår. barnen har varit Fantastiska och är stolta nu. Atlantkalendern blev en godiskalender. De vet hur man mjölkar ut lite extra socker ombord. 😊 Kramar från oss
Det är inspirerande att läsa om era upplevelser och bravader – nästan som sutte vi där i ruffen med er och barnen, men utan att känna av någon sjösjuka. Tack för att ni skriver så fint!
Att få veta i efterhand att ni kunde råkat ut för ett haveri tidigare under er segling måtte påverka er och hur ni ser på livet.
Vi tänker att ni varit en till i båten! En Guds ängel som skyddat er. Och som bokstavligt talat sett till att sprinten höll och att ni blev medvetna om att den behövde bytas. Vi önskar er fortsatt Guds välsignelse och beskydd på er färd.
Glada och tacksamma morföräldrar som ser fram emot att få ge er en stor kram
Tusen tack Mormor och morfar för ert fina meddelande! Det känns fint att ha er bön med oss. Vi längtar efter att ses på sensommaren. Kramar från oss
Vilket äventyr 🌷
Tänk sådan kraft vinden och havet har, vilken tur att ni alla är så duktiga. Jesper dina gamla kompisar på giraffen prata om dig. Då berättar jag om hur ni har det och alla djur som ni har sätt
Ta hand om er 💐
Kram Cecilia Karlsson
Hej Cecilia och Giraffen! Vad kul att ni pratar om vår tur. Jesper blir väldigt glad för dina meddelanden. 😍 Kram från Jesper och oss andra
Wow så häftigt o härligt ni ser ut o ha det! Nu längtar vi efter o få tillbaka er i HaboLjung❤️
Tack Petra! Det blir härligt att ses om några veckor. Kram från oss